Det är svårt nu
Känns som jag inte har någon att prata med när jag känner mig såhär.
Ingen jag känner måste klara ett psykiskt o fysiskt stressande kodningsprov för att få jobba kvar på sitt jobb som betyder asmkt för ekonomi och välmående, ingen måste jobba varje jävla lördagnatt på en äcklig restaurang och förstöra både lördagen och söndagen vilket leder till att studier och välmående halkar efter, ingen behöver konstant oroa sig och planera vartenda öre i budgeten så att dom kan överleva (kanske) till nästa månad, ingen som måste flyttstäda när de inte finns en enda sekund över till det egentligen, ingen som har dubbla hyror att betala=pankhet, och ingen behöver känna stressen över att mitt i allt detta behöva läsa till 3 tentor. Känner att ingen kan relatera... Jag kan inte prata med nån riktigt för ingen fattar precis hur det är att känna stress av ALLT i vardagen, som sakta äter upp mig innifrån och gör att jag inte orkar bry mig om nått... För ingen behöver ha ansvar över sina liv, bara leva i sina egna små bubblor och glida med och klaga över saker som har med deras shoppingberoende att göra eller sin söta mascara eller hur gärna dom vill ta en fika i helgen, men hinner inte för dom ska sitta hemma o glo sig i speglen å trycka finnar som inte existerar.
När ni känner er stressade över saker som spelar roll kan ni ju slå en pling.
Besides all this, så är jag sjukligt nöjd med min lägenhet, min utbildning, min situation...
Allt kan inte vara lätt, men det hade varit mkt lättare att kunna ha någon som kan relatera till problemen ibland... och som vet hur det känns när livet kör sig och man inte ser någon utväg...
Ingen jag känner måste klara ett psykiskt o fysiskt stressande kodningsprov för att få jobba kvar på sitt jobb som betyder asmkt för ekonomi och välmående, ingen måste jobba varje jävla lördagnatt på en äcklig restaurang och förstöra både lördagen och söndagen vilket leder till att studier och välmående halkar efter, ingen behöver konstant oroa sig och planera vartenda öre i budgeten så att dom kan överleva (kanske) till nästa månad, ingen som måste flyttstäda när de inte finns en enda sekund över till det egentligen, ingen som har dubbla hyror att betala=pankhet, och ingen behöver känna stressen över att mitt i allt detta behöva läsa till 3 tentor. Känner att ingen kan relatera... Jag kan inte prata med nån riktigt för ingen fattar precis hur det är att känna stress av ALLT i vardagen, som sakta äter upp mig innifrån och gör att jag inte orkar bry mig om nått... För ingen behöver ha ansvar över sina liv, bara leva i sina egna små bubblor och glida med och klaga över saker som har med deras shoppingberoende att göra eller sin söta mascara eller hur gärna dom vill ta en fika i helgen, men hinner inte för dom ska sitta hemma o glo sig i speglen å trycka finnar som inte existerar.
När ni känner er stressade över saker som spelar roll kan ni ju slå en pling.
Besides all this, så är jag sjukligt nöjd med min lägenhet, min utbildning, min situation...
Allt kan inte vara lätt, men det hade varit mkt lättare att kunna ha någon som kan relatera till problemen ibland... och som vet hur det känns när livet kör sig och man inte ser någon utväg...
Kommentarer
Trackback